Jag hade tagit mig i kragen och skulle ut och springa en runda på cirka 6 km. Hade varit duktig och satt en bandagekudde och tejp på blåsan på hälen, jag hade fått dagen innan, så att det inte skulle bli värre. Hade sprungit lite över halva vägen och kände mig riktigt stolt och duktig, för det gick riktigt bra.

Sen brände det till i hälen, precis som när man halkar och gnuggar knäet mot ett gymnastiksalsgolv.. fortsatte springa men det brände och brände. Jaja tänkte jag... men till slut stannade jag, gjorde för ont att fortsätta springa.

Tog av mig skon och socken och mycke riktigt hade min fina tejpning glidit upp. Tog sakta och försiktigt tag för att sätta det över blåsan igen. Till min förvåning hade det spruckit och det enda jag såg var blod och var. Inte konstigt att det sved..

Satte min lilla kudde försiktigt över skavsåret igen och på med socken men nu dunkade det rejält.... Tänkte att om jag fick på mig skon så skulle den hålla min specialgjorda kudde på plats och då skulle det sluta göra ont.

Pyttsan!

Fick inte ens på mig skon! Satt på asfalten på trottoaren mellan 5-10 minuter, men alltså ni förstår inte hur ont det gjorde! Såg ut som om någon hade snorat mig på hälen! Fick inte på mig skon! Jag gav upp....

SUR som jag var.. Fick jag ta av mig sockan på vänster fot och sätta på mig skon igen. Slutade med två sockar på högra foten och sen gick jag hem dom sista kilometrarna hem med ena skon i handen.

Vägombyggen med lera, sten, grus och REGN (regn, regn, regn) var inte det roligaste att gå i! Speciellt inte halvt barfota och en dunkande häl. Det var ingen snabb promenad precis..

Fick lite konstiga blickar av dom jag mötte på vägen hem... "Konstiga människa som går i en sko och en socka"...

Så det var mitt försök till lite motion, men jag är inte bitter.. Idag är det strålande sol men jag får inte på mig skon för att göra ett nytt försök till en löprunda..

Så vad gör man då? Jo man ska gå igenom lite låtar, jamma, sjunga, och spela! Chiao!