Uppdatering
2014-06-30 / 20:09:00 Publicerat i kategorin AllmäntHej och hå vad fort tiden går.
Här kommer en uppdatering av dess like! Men svärmor kommer i alla fall att ha läsning att sysselsätta sig med :) Men bilder säger ju mer än tusen ord:)
December var senast jag uppdaterade bloggen. Vad har hänt sedan dess?
Jo jag har avslutat en rolig, utvecklande och hälsofrämjande innebandysäsong i ett nytt lag: Röbäck. Även fast det var jobbigt att ta beslutet att sluta i GUIF så kan jag nu se tillbaka på ett bra beslut. Superbra tränare som hjälper mig till utveckling och ett starkt lag där vi kämpar tillsammans. Och även fast majoriteten av mina chanser har varit klirr i stolparna så är jag nöjd över mina kassar och poäng den här säsongen:) Svetten är alltid det bästa tecknet på kämparglöden!
För övrigt efter jul så har mycket fokus legat på C-uppsatsen, där jag och Patricia har satsat många timmar, vilket lönade sig i ett ambitiöst färdigställt arbete och en rejäl fördjupning i arbetsterapi. Patricia lärde känna mig riktigt bra så hon matade mig med kaffe för att jag skulle kunna hålla mig skärpt en hel dag. Detta "jättesamtidigt" som hon lärde sig fylla kaffekoppen lagom...
I samband med skolan försökte jag så långt som de va möjligt att va med på alla innebandyträningar och matcher + jobb på ICA + hinna hem å krama om mamma, pappa och Tina <3 Fullt ös med andra ord. Tack alla som stog ut med/förstod min osociala/upptagna tid. Och tack till super-personalchefen-Bobo på ICA, du är en pärla!
Jag har varit lite dålig på att prioritera festligheterna, men med ett innebandyuppehåll och ledig från x-tra jobb så tajmade jag in vår utsparkssittning på Villan med Hollywood-tema, fina Emelie hjälpte mig med "utstyrseln" :)
Har saknat dessa brudar OTROLIGT mycket, men vi hann med en trevlig reunion också :-) Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa gång <3
Efter kandidatuppsatsen så betade jag av en och en av de SISTA kurserna på arbetsterapeutprogrammet.
Ju mer tiden gick desto mer FÖRSÖKTE jag förstå att jag snart skulle va klar med utbildningen. Men på nått sätt lyckades jag inte smälta det. Däremot kan jag inte påstå att motivationen var så stor de sista dagarna, men roligt hade vi ;)
På examensdagen kände jag en otrolig stolhet. Lugn inombords gav jag mig själv en stor klapp på axeln och laddade mentalt upp inför framtiden. Tack till er som delade den dagen med mig, och tack till er som firade mig med ert varma SÄLLSKAP, kramar, blommor och presenter.
Nu sitter jag i soffan efter en arbetsdag som leg. Arbetsterapeut. Jajjamen, jag är klar med utbildningen och jag står glad inför arbetslivet. Även fast arbetsmarknaden i Umeå är ganska gles så håller jag alla tummar och tår jag har. Allt kan man inte styra över, och jag har en känsla och tro på ödet. Det blir som det är tänkt helt enkelt, och även fast jag inte vet exakt hur det kommer se ut framöver så vilar jag tryggheten på att det kommer lösa sig. Men jag ska ju inte sticka under stolen med att jag är lite nervös, eftersom jag så HIMLA GÄRNA vill stanna i Umeå och känna mig fast här i stan, och inte "bara bo periodvis" på ställen. Min handledare på min senaste VFU sa till mig "du kommer långt med dig som person", så jag försöker suga åt mig de och bara tänka på att jag ska vara mig själv. Dock tror jag att det är nu i arbetslivet som den riktiga skolan börjar.
Jag tänker tillbaka på mina tre års universitetsstudier med blandade känslor. Det har varit roligt. Det har varit jobbigt. Riktigt jobbigt. Det har varit stressigt men samtidigt otroligt utmananade och därmed utvecklande. Jag har vuxit som person, jag har skaffat mig erfarenheter och reflekterat över hur olika saker i livet (både stora som små) kan ha så otroligt stor betydelse i livet. Underlätta, underlätta, underlätta. Om jag kan göra livet lite enklare för någon med svårigheter så är det guld värt för mig. Jag känner att jag har valt rätt yrke, och det är jag glad över. Hoppas på att jag får fortsätta bidra med min passion för yrket.
En otroligt stor drivkraft genom utbildningen har varit min bästa vän, min älskade morfar. Jag hör fortfarande hur han säger "fina flickor" till mig och systeryster. Jag märkte han var stolt över att vi vidareutbildade oss (om än han önskade att vi skulle bli proffessorer eller doktorer istället). Första terminen jag gick utbildningen så minns jag att han kände på min skolväska med böcker. Han pustade.. och sa "jag hoppas verkligen att du lär dig nått med den väskan hoho". Och det gjorde jag. Jag saknar dig morfar och det kommer jag alltid göra <3
Nu ska jag se till att göra nån nytta ikväll. Avslutar med en bild på världens finaste Tina.
