När jag var liten brukade jag vara rädd för så många saker.Att jag skulle stå och trampa på samma ställe i evighet. Att mina drömmar skulle stanna av. Men det är sant så som dom säger, att tiden spelar en ett spratt ibland. Ena dagen drömmer man, och nästa så har drömmen bli verklighet.

Ibland vill man gå tillbaka till sitt gamla jag och säga till sig själv att slappna av - att allting kommer att bli bra.

Jag skulle säga åt mig själv att umgås med människor som får henne att må bra. Människor som gör henne till den hon är idag.

Misstag är gjorda, känslor har sårats, läxor lärda (även bokstavligt talat), men detta glömmer vi fort. Hur kommer det sig?

Vi är snabba på att förtränga det dåliga, även om det tar lång tid att läka.

Kanske för att vi behöver tro att tiden vi umgåtts med våra vänner verkligen betyder något, att detta har hjälpt oss ur våra svåra stunder. Och absolut är det så. Finns ingen tvekan om saken!

Tiden vi aldrig kommer glömma är de minnen som finns från goda kärleksfulla vänner.

Ni vet vilka ni är: familj, vänner, nära och kära.

(1)  Kommentarer